Laxen och havsöringen är en självklar del av Älvkarlebys själ. Men hur ser framtiden ut när SLU lämnar Älvkarleby i november – och vem tar egentligen ansvar för att utsättningarna fortsätter?

Det var några av de frågor som samlade ett 80-tal deltagare till nätverksträffen på Rio Bio i Skutskär tisdagen den 16 september. Politiker, myndigheter, forskare, fiskevårdsföreningar och företag möttes för att få klarhet – och för att tillsammans hitta vägen framåt.

Det juridiska pusslet

Först ut var Daniel Melin från Länsstyrelsen Uppsala och Lars Fellbrink från Länsstyrelsen Dalarna, som med stor tydlighet redde ut det juridiska ramverket.
De påminde om att kompensationsutsättningarna inte är något frivilligt projekt – de är en juridisk skyldighet.

1. Älvkarleby–Söderfors-domarna säger att 70 000 laxsmolt sätts ut årligen.
2. Grådadomen ställer krav på 85 000 smolt, varav 30 procent ska vara havsöring och minst två procent märkta för uppföljning.

Men den särskilda fond som sedan 1980-talet finansierat extra utsättningar är snart tom. Vem som tar över ansvaret för fondlaxen och fondöringen framöver är fortfarande oklart.

”Vi lämnar 15 november – agera nu”

Ann-Britt Florin från SLU Aqua gav en skarp lägesbild:

”Vi tar in den sista rommen i oktober och sätter ut den sista fisken i november. Sedan finns ingen finansiering för att fortsätta – om inte någon tar över.”

I odlingarna finns just nu 130 000 öringar som väntar på att släppas ut. Beslut behöver fattas snabbt om extra rom ska tas in i höst – annars riskerar vi ett utsättningsglapp som märks i fångsterna redan 2026.

Vattenfall tar ansvar

Mikael Lidström från Vattenfall presenterade en plan för framtiden:

1. Fortsätta sätta ut 70 000 laxsmolt enligt domstolsbesluten.
2. Försöka återstarta produktionen av 60 000 smolt i Älvkarleby för Dalälvsavtalet.
3. Bygga in flexibilitet för att kunna sätta ut mer havsöring eller skala upp odlingen vid behov.

Samtidigt pekade han på utmaningar: säl, skarv och klimatförändringar gör att det inte räcker att bara fortsätta som förut – det krävs nya arbetssätt.

Gör det ordentligt – från botten och upp

För att återetableringen ska lyckas räcker det inte med fler fiskar. De måste också ha någonstans att leka och växa upp.
Nichlas Dahlén från Länsstyrelsen Gävleborg målade upp en tydlig bild:

”Vi kan inte nöja oss med att bara bygga en fiskväg. Vi måste se till att miljöerna är så bra som möjligt – annars blir återetableringen långsam eller misslyckas.”

Båtfors, Kungshällsforsen och Gysinge är nyckelområden som behöver restaureras. Bara i Båtfors uppskattas behovet av habitatåtgärder till cirka fem miljoner kronor.

Alla behöver dra åt samma håll

Margareta Svenning och Christer Borg från NAP-Juridik & Kultur påminde om att alla kraftverk i Sverige ska få moderna miljövillkor senast 2040 – men att det är nu vi måste formulera kraven.

Kommuner, fiskevårdsområden och ideella föreningar behöver en gemensam röst om fiskvägar, flöden och uppföljning.

Här spelar Älvkarlebys nya fiskestrategi en viktig roll. Näringslivs- och utvecklingschef Eva Cooper beskrev den som en ”kompass” som pekar ut kommunens gemensamma mål: livskraftiga bestånd, attraktivt sportfiske och hållbar turism.

Avslutningsvis tog Älvkarlebypolitikerna Katrin Jakobsson (S) och Mattias Nygren (KD) plats på scen. Båda var överens:
Det här är en fråga som påverkar hela kommunen.

”Om vi tappar fisken tappar vi turisterna – och därmed skatteintäkter och jobb. Vi måste vända utvecklingen,” sa Mattias Nygren.