Stig Dagerman-priset 2026 till den franskalgeriske författaren och journalisten Kamel Daoud

Prismotiveringen:

Stig Dagermanpriset 2026 tilldelas den franskalgeriske författaren Kamel Daoud. Genom att ge de namnlösa makt att berätta vränger han historien ut-och-in och visar oss det många vill hemlighålla. Hans författarskap kretsar kring ordens befrielse och språkets betvingande förmåga att göra världen synlig på ett nytt vis. Hans författarskap har en styrka och en konsekvens och förenar, liksom Stig Dagermans verk, en klarsyn inför människans villkor med en avancerad litterär estetik.

Kamel Daouds tacktal i Stora Hallen, Laxön Älvkarleby lördagen den 23:e maj 2026:

”Allt jag äger är en duell, och denna duell utkämpas varje minut av mitt liv”, skrev han.

Jag kände inte Stig Dagerman; jag upptäcker honom nu, och även om hans styrka förvånar mig, är hans klarhet inte obekant. Jag skulle klumpigt kunna påstå att han är som en Camus som begick självmord, men det är bara ett sätt att närma sig honom. Han bär inom sig denna instabila blandning av klarhet, livfull metafor, livets korthet och bländande vändningar, som om han vore född ur hans själva väsen.

När man läser hans verk slås man av denna ständiga spänning, denna krävande natur. Det är svårt att tro att han dog med en sådan brinnande passion inom sig. Han var en man som sällan, om någonsin, gav efter för en enda idés bekvämlighet, och som hade modet att förkroppsliga dem utan att fastna i dem, utan att förstena sig i tillämpningen av sina övertygelser. En rastlös man, med ett kort liv, ett bländande geni och förmågan att alltid förbli en banbrytare. Vad mer kan man begära av ett verk än att det kostar ett helt liv?

Och om vi är samlade här, om jag är inbjuden under skuggan av detta uråldriga träd som är det starka minnet av denne författare, så är det för att Stig Dagerman lyckades ge sig själv både död och liv, att bevilja sig själv en form av evighet. Vi läser honom, vi minns hans liv, och det är då ett liv längre än något han kunnat föreställa sig.

Förändrar litteratur världen? Det är en fråga vi gärna ställer till författare. Vissa ställer den för att tvinga dem att erkänna sin maktlöshet, andra för att hitta i dem argumentet för hopp. Mitt svar? Ja, litteratur förändrar världen.

Men hur? Hur många böcker krävs för att göra världen till en bättre plats? Vilken typ av böcker behöver vi mångfaldiga: har en deckarroman kraften hos en helig text, kan en serietidning avvärja tristess och död som en modern Iliad? För mig är det inte rätt sätt att se på det.

Litteratur förändrar världen, inte bara på grund av skrivandet, utan också på grund av läsarens bidrag. Vi vet alla detta: en bok förändrar en kvinna eller en man, lite eller mycket, och en dag möter vi någon som har läst en livsförändrande bok; denna person berör oss i sin tur djupt och bär med sig något från oss som vi för vidare till nästa. En bra bok slutar bara långsamt, efter många liv.

Litteraturen erbjuder oss det som universum förnekar oss: en början och ett slut som ibland vänder döden upp och ner. Efter att ha läst kommer vi fram starkare, och ofta bättre rustade. Vi kan då engagera oss i politik, göra motstånd, berätta en historia för ett barn, känna oss mindre ensamma eller ännu mer ensamma, betrakta natthimlen eller våra egna händer.

”Det väsentliga utspelar sig utanför tiden”, skrev Stig Dagerman i sin anmärkningsvärda text med titeln ”Vårt behov av tröst är omöjligt att tillfredsställa.” Och litteraturen erbjuder oss denna tid utanför tiden. Vi möts alla i en lysande klarning: de levande och barn, de döda och främlingar, kvinnor och män, de besegrade och motståndarna.

Litteratur förändrar inte världen på det magiska sätt vi föreställer oss, men den erbjuder oss våra egna berättelser, där vi inte dör så lätt. Det är inte en maskin, utan en utsträckt hand. Det är en plats där vi inte ljuger för varandra. Det är en plats som denna, just nu, framför era ögon och i er närvaro: Jag är här, både främling och bekant, och ni är här, läsare, och därför författare, med varje bok ni läser.

Tack för att ni har hedrat mig med detta pris, med den vägledande andan hos denne man vars liv avbröts, med ert förtroende, med er gästfrihet. Vi får höra att litteratur bara är en sekundär fiktion. Men om så är fallet undrar jag: varför ogillar politiska diktaturer, och de som präglas av fanatism, den så mycket?

Det bästa beviset på att litteraturen fortfarande är en mäktig kraft är detta: diktaturer fruktar den och drömmer bara om dess tystnad och dess slut. Tack.